blandat, blandat

Jag är glad idag. Och lite förvirrad.
Skolan har börjat och jag har egentligen inte fattat någonting ännu. Hjärnkontoret har inte riktigt kommit igång och det mest puffar ihop när jag försöker göra något akademiskt.
Men jag är glad. Jag har bestämt mig för att nian skall bli skitbra. Allt skall vara jätteroligt och allt kommer gå lätt som en oljepankaka (som marja-sara valde att uttrycka sig).
Sen är det ju bara hoppas att min goda inställning håller. Mer än en vecka.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att lämna någon ensam. Lämna kvar någon vind för våg och anta att den hittar en ny vän så småningom.
Idag såg jag att det hände. Men den drabbade umgicks halvt som halvt med oss andra, och verkade vilja vara ensam lite grann också. Jag förstår det. Man har sett lite hela tiden att han inte riktigt varit med hela tiden, sen vi började nian. Han har liksom inte varit riktigt en av de tre längre, lite som att de stött bort honom lite grann. Och det är tråkigt. Och svårt.
För oss får han verkligen vara med, om det är det inget snack. Men han kanske vill vara med dem, precis som i sjuan och åttan.
Sen när de kom tillbaka betedde de sig, de som lämnat honom, som att inget hade hänt.
Men de fattade väl kanske inte heller.
De såg ju inte när han satt där ute i regnet, och inte kände för att vara inne med oss andra.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att lämna någon ensam.