Min krönika (bortsett från minimala ändringar)

Fobi. En rädsla som obeskrivligt nästlat sig in i hjärnan och gått över styr. Den är olika kraftig hos olika människor, och har olika inverkan på människors liv. Vissa kan inte leva normalt på grund av deras extrema rädsla. Någon kanske har fått för sig att myror är det läskigaste som finns och skriker och tjuter så fort de är i närheten. En annan tycker kanske att spindlar är det vidrigaste som finns. Precis som jag tycker. Jag har fobi för spindlar. Det är något med dem som jag bara inte klarar av. Och det jobbiga är att jag inte kan styra över det själv. Ibland kan jag se en spindel och komma på mig själv. Varför håller jag andan? Är jag så himla rädd? Jag tycker ibland att jag är fånig, men så är det bara. Jag har fobi. En gång till exempel, när mamma skriker på mig ifrån källaren och ber mig komma ner. Och självklart gör jag det. När jag väl är nere så säger hon, "Du får ta bort den där!".Fem meter bort på golvet ser jag en stor mörk klump. Jag stannar och rör mig inte ur fläcken. En stor spindel, är min första tanke som fått min kropp att frysa till is. När jag stått helt blick stilla en stund säger mamma, "Men hallå, det är en padda, ta bort den fort!"Jag andas ut. Känner hur hela kroppen släpper en spänning som hela tiden funnits där. En spänd rädsla som jag alltid känner när jag ser spindlar, eller, som i det här fallet, tror att jag ser dem. Det var ju bara en padda. Så, jag går fram och tar bort den. När jag sedan går upp för trappen känns det som om tusen miljoner småspindlar kommer efter. När jag känner så skyndar jag på lite extra, trots att jag vet att det inte finns någonting där. Men så är det. Det är en del av min fobi.
En annan fobi, som min syster känner en som har men som är betydligt ovanligare, är fiskfobi. Hon har alltså fobi för en så, enligt normen, normal sak som fiskar. Min syster berättade att den här tjejen har ett akvarium utanför sitt rum, som hon springer förbi varje gång. Hon äter heller inte fisk, vilket är förståeligt. Det skulle ju vara som om att jag åt spindlar! Och det skulle jag verkligen inte kunna göra, när jag knappt klarar att titta på dem. Men, det är en del av hennes fobi. Alla är vi olika. Och har man själv en fobi tror jag att det är lättare att sätta sig in i en annan persons situation, men som jag sa, alla är vi olika. En fobi kan ha en sån otrolig inverkan på människors liv. Som om man har stark klaustrofobi. Du är i en enorm byggnad med 20 våningar, och ser att det finns en hiss och en trappa. Dina vänner springer fort in i hissen och skriker att du skall komma med. Men det går inte. Du sitter fast i marken och kan inte röra dig. "Tänk om den går sönder? Eller fastnar? Eller rent av får för sig att inte öppna dörrarna när man är uppe? Jag kanske inte får luft?!" Det måste vara en otrolig plåga. Att hela tiden ha en så påverkande rädsla i huvudet som inte går att komma undan. En rädsla som vägrar försvinna, hur mycket man än intalar sig själv till att ”det är ingen fara”. Visst, min spindelfobi påverkar, men förmodligen inte på samma sätt. Jag menar visst, jag måste gå rakt igenom spindelrummet på Skansen, och inte titta åt sidorna. Och jag måste gå fort. Men jag kan i alla fall undvika min fobi, till skillnad ifrån en klaustrofobiker eller en som har fobi för höga höjder, med andra ord höjdskräck. De måste möta den. Jag kan gå ut ur rummet.