Blogg nr. 50

Jag kommenterade just din senaste blogg. Bloggen om kärlek. När jag läste den kände jag hur tårarna började komma, igen. Jag bara måste blogga om det, tusen kommentarer räcker inte. På RUT-veckan när uppsättningen av "Vart jag än går finns du där" spelades var inte du med. Det var tråkigt att du inte var närvarande, och jag kände att något fattades. Men eftersom att kommit dit ett flertal gånger för att titta på oss så kände jag ändå att du var där liksom. Fast ändå inte. Du var ju inte där du skulle vara. På scenen.
Och så höll du det där talet.
Vid de första orden började jag störtgråta! Du skulle prata om kärlek. Jag kunde inte sluta. Det forsade ned för mina kinder. Talet var så fint, så ärligt och så otroligt bra!
När du var klar satt jag i Annas knä och störtgrät, fortfarande. Det var ett otroligt starkt ögonblick för mig. Jag visste inte att man kunde sakna någon så mycket. När jag sedan fick chans att krama dig var jag tvungen att säga det, trots att gråten fortfarande rann:

- JAG HAR SAKNAT DEJ SÅ HIMLA MYCKET!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men du, jag vill bara att du skall veta:

Vissa människor kommer man närmare än andra, och för mig är du en av dem. Du är en av dem som verkligen tagit sig in till min själ och berört mig i hjärtat.
Du har alltid en plats i mitt hjärta Jill Mattsson.
Alltid.